Jag gör det ändå

Det är utan att ha någon egentlig förhoppning att avsluta aktuellt inlägg som jag börjar skriva detsamma. Lite märkligt, kan tyckas. Lika märkligt som att ha en publik blogg för att skriva av sig på. Lika märkligt som vad som skrivs och publiceras härigenom.

Men jag gör det ändå. Ibland verkar det vara en otippat bra strategi - att göra det ändå. Oavsett vad man själv tänker och, framför allt, oavsett vad andra tänker. Min morfar - har jag hört - brukade säga att "pottor är till för att skita i" - ett förhållandevis brutalt uttryckssätt för någon som föddes 1899 - där "pottor" ja, ni vet, utgör tillfällig synonym till människor man inte bryr sig om.

Så jag gör det ändå.

Lite för att få skriva för skrivandets skull, som för att inte låta mitt skriftliga uttryckssätt helt byråkratiseras av universitetet. Lite för glädjen i möjligheten att få uttrycka sig, såväl med som utan egentligt syfte.

Det är snart ett nytt år och som normen påkallar ett slags nostalgi över en ny avslutande siffra i årtalet är det kanske läge att skriva om innehållet i det gångna.

Jag är nöjd. Jättenöjd faktiskt. Måhända att jag i våras var närmare fanatiskt rädd över vad jag skulle göra med min framtid, så är jag nu lyckligt uppbunden med studier till minst 2014. Dessvärre har min nördighet kommit att frodas med det påbörjade masterprogrammet och jag har börjat tillämpa Facebook som ett sätt att få kontakt med verklighetens folk (måttligt hög validitet) under intensiva studieperioder. Jag intalade mig därtill att det var en god idé att börja läsa ett nytt språk samtidigt som jag började läsa på avancerad nivå. Jag är skeptisk till hur hållbart det var - men jag har åtminstone lärt mig räkna på franska (och nej, jag har inte fått något tentaresultat än).

Jag är en kandidatexamen rikare - och självfallet har alltifrån hårsvall till attityd kommit att bli bättre med den på print. (Jag kan dansa också!) Mitt nästa års projekt är att rama in examensbeviset, jag uppskattar mig själv att vara klar med detta till nästa nyår.

Med examensbeviset är också min praktik erkänd avklarad. "Johanna kan klara ett liv utanför universitetet" är alltid en väldigt användbar och tacksam slogan för någon som för bara några stycken sedan definierade sin egen nördighet. Men tillbaka till spåret, min praktik var kul, jättekul faktiskt, och i efterhand har jag såklart förträngt de smått långtråkiga arbetsuppgifterna till förmån för Stockholm +40, större PM och de där du-kan-väl-jonglera-med-18-bollar-samordningarna.

Med praktiken fick jag dessutom lägga till en ny huvudstad i listan på städer jag har bott i. (Nåja, med bristande bostadspolitik räknar jag hela länet till staden.)

År 2012 blev överlag ett bra år. Jag har lärt känna mängder av nya människor, hittat tillbaka till gamla vänner, sett många nya platser och lärt mig otroligt mycket nytt (inte minst har jag lärt mig trängas och fnysa i t-banan som en sann stockholmare). Men det blev också ett år med avslut, men jag vill ändå tro att de som inte längre andas fortsatt kommer finnas med även kommande år - på något sätt.

År 2012 blev ett bra år och jag vill framförallt tro att jag blev bättre under år 2012. 

Det låter ju lite märkligt att skriva så, men jag gör det ändå.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

I lördags fick jag sluta jobba lite tidigare och hann ta en promenad längs med Ulricehamns hala huvudgata för att köpa några av de sista julklapparna. Som alltid svor jag över dessa, julklapparna som alltid köps sist just för att mottagarna av desamma är de svåraste - de av mina julklappsmottagare som jag känner minst.

Jag köpte mina julklappar och suckade över besväret.

Jag köpte en julklapp till någon som aldrig skulle hinna ta emot den. Jag köpte en julklapp med en julhälsning till någon som inte lever idag. Jag köpte en julklapp till någon som tog sitt sista andetag dagen före dopparedagen.

Efter att ha traditionsenligt ha tittat på Kalle Anka öppnade jag idag julklappar från någon som inte längre finns här. Jag har idag fått julklappar från någon jag inte längre har möjlighet att tacka.

Än har inte klockan slagit 24.00, än är det fortfarande julafton. Mina tankar går till dem som idag saknar och sörjer, till dem som idag har haft en julafton annorlunda än de önskat.

Ibland räcker liksom inte språket till för att förklara vad som känns och vad som är. Varenda försök att sätta ord på tankarna blir banalt.

Jag hoppas du har det bra nu och jag hoppas att du fortfarande är med dina närmaste.

den skapande sekunden, som mått aldrig når

Jag är en sådan där som börjar gråta och sedan inte kan sluta. En sådan som börjar gråta och en stund senare har en blöt tröja. Och fortsätter gråta en stund till. En lipsill, helt enkelt.

Så efter att ha sett sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar har jag fortfarande inte riktigt slutat gråta. Det finns liksom ingen tröst - för det hände och händer fortfarande. Folk hatas för att de älskar. Det är så bisarrt. Bisarrt att folk på fullaste allvar klagar på kärlek - av allt man kan välja att klaga på.

Och det är vad jag känner idag efter att ha kollat på ett program på SVT Play.Vilket inte är i närheten av verkligheten som den är.

Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

 - Karin Boye

Jag flyger!

Jag fick mitt examensbevis levererat häromdagen och hoppade, som sig bör, runt som en galning med vissa gangnam-inslag. Mitt självförtroende visste inga gränser och för att göra mig än mer outhärdlig fick jag goda omdömen på masterprogrammets då gjorda element. Queens "Don't stop me now" var mitt ständiga soundtrack och jag studsade fram som den övermänniska jag alltid har vetat mig vara. Och mitt utseende? Såklart obegränsat snygg med den där charmiga glimten i ögat. Och min ödmjukhet och jordnära attityd gör mig naturligtvis därtill ohejdat populär.

Det fanns ingen hejd på det!

Så kom kvällskursen.

Ni vet mitt i gitarriffet, när man snart ska börja flyga genom luften och kallas för Mr Fahrenheit, när mitt soundtrack tar vid som allra bäst, då börjar kvällskursens föreläsning. Någon vänder på mikrofonen och efter oljudet från rundgången tar slut blir det alldeles tyst. 

Som den övermänniska jag är trodde jag att "plugga till kvällskurs? pfft, vem behöver det? jag har ju till och med en kandidatexamen - i'm fighting the laws of gravity!". Och såklart frågar föreläsaren mig vad klockan är. Jag är totallost. Explode! Jag kan inte klockan.

På franska alltså.

%¤"!"/ språk. Mon Dieu. 

Och jag vägrar hoppa av kursen om jag inte får till ett bra uttal på "sluta kasta ruttna tomater". 

På franska alltså. Någon nytta ska man ju ha av språket.

S'il vous plaît.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”

Om än mitt aktuella syfte att förenkla istället kan framstå som en vilja att förlöjliga, väljer jag ändock att här reflektera kring begreppet ”ordning” vilket vi under en pågående universitetskurs i någon mån har omfamnat som något gott. Kanhända att detta eventuella förlöjligande som klädedräkt förtydligar mina undringar.

Vi diskuterar på kursen den politiska ordningens uppkomst, härkomst, konstitution osv. och verkar göra detta med våra allra mest kritiska glasögon. Men därefter har jag fått intrycket av att vi gärna förkastar glasögonen när vi ser ordning som uppnådd. (Möjligen ligger det utanför kursen eller dess nuvarande moment att göra detta.) Adam Smith ser ordning som en form av progression där vi utvecklar vår sådana utefter olika faser och där vi, med den del av världen vi vanligen klumpar oss samman med, möjligen har uppnått den högsta formen av ordning idag. Om inte annat kan vi åtminstone inte slå i historie- och uppslagsböcker om vad som är nästkommande ordning/fas och vi kan därför inte generalisera eller tänka om den som en vidare utveckling från vad vi idag har uppnått.

Vi definierade under en föreläsning ”ordning” som bestående av handlingsrestriktioner, regelbundenhet, förutsägbar, varaktighet och relationell ömsesidighet. Negationen av ordning kom instinktivt att handla om ett kaos, men vi började också tala om ordning som ett icke-absolut begrepp, och snarare något som kan finnas i olika grader – vilket torde vara i enlighet med Smiths olika ordningsfaser. Blir den högsta graden av ordning också den mest eftersträvansvärda eller kan vi rentav få för mycket ordning?

Vid aktuella aktioner av oordning skriker vi snabbt efter fler medel för ordning. Någonstans inträffar en oregelbundenhet, någon har brutit mot en handlingsrestriktion i vår goda och aktuella och utvecklade ordningsfas – det är någon eller några som inte uppskattar den här ordningen och väljer därför att skapa oordning. Ordningen har skapat viljor om oordning för en annan ordning, vilket inte sällan bemöts med rop för mer – och ännu mer – av den ordningen vi har. En bomb sprängs och vi beklagar att vi inte hade en större ordningsmakt, att vi inte hade en bättre bevakning – att vi inte hade mer resurser för att upprätthålla vår ordning. Utan att komma in på en diskussion om civil olydnad eller terrorism, vill jag dock lyfta att alla inte accepterar den dagsaktuella konstituerade ordningen, för att komma in på att detta har skapat en debatt om mer övervakning och avlyssning. Är mer övervakning motiverat för att skydda den ordning som behövs för att skydda våra rättigheter – eller motiverat för att skydda våra rättigheter?

Oavsett om ordningen är spontan eller av annan karaktär har vi empiriskt ett läge med ett visst inslag av oordning, vilket en del – offentliga såväl som privata aktörer – vill lösa med mer övervakning. Skulle mer övervakning innebära en högre grad av ordning – förutsatt att övervakning i dess olika slag skulle innebära mer regelbundenhet, förutsägbarhet osv.?

Och nu kommer vi till det – klädedräkten jag inledningsvis varnade för, klassikern i övervakningsdebatten, boken vilken övervakningsmotståndarna viftar med mer frenetiskt än vad Lundaprofilen Stellan Hagmalm visar upp sin Sluta-mörda-oss-skylt – George Orwells 1984, är detta ordningens högst uppnåbara grad? Måhända att romanen är en överdrift och att det uppmålade samhället därtill bl.a. saknar den form av lagar vi kräver i vår ordningsdefinition, men kan detta ändock vara en ordningens utopi? Var i vår definition av begreppet ”ordning” har vi skyddet mot att ordningen inte blir större än de rättigheter ordningen syftar till att upprätthålla?

Vardagsvardagen

Så var det dags igen. Intalas att det är en nystart - känns som att jag aldrig har gjort något annan någon gång. Har förmodligen de facto aldrig gjort något annat. Sommaren har aldrig varit, praktikterminen är en avlägsen dröm och adressändringen till Universitetsbiblioteket är beständig.

Jag pluggar. Ställer klockan jättetidigt på en söndag för att kompensera lördagen. Dricker kaffe svartare än svart. Förstärker effekten med godis.

Läser Hobbes, Machiavelli och Smith som heltidssysselsättningens kurslitteratur - lägger till lite Hayek på frivillig basis. Tar kväll, pluggar av okänd anledning kvällskurs. Fick för mig att utöka antal studerade högskolepoäng till 150 procent just den termin jag börjar läsa på avancerad nivå.

Vet inte hur oklyftigt det är.

Producerar fler antal skrivna ord i ett personligt blogginlägg än vad jag gör i det reflektionspapper jag egentligen påstår mig skriva.

Fördriver tiden, jag intalar mig att jag har jättegott om, med att göra helt fel prioriteringar.

Är åtminstone medveten om min framtida ångest.

Mitt liv som optimist

Jag vill se mig som en optimistisk person.

Vill.

Jag vet såklart om att min bittra sida kan vara okontrollerad och där andra funderar kring huruvida gräset är grönare på andra sidan, är jag fullständigt övertygad om att gräset med all sannolikhet både är grönare och dessutom smakar gott på den sidan jag inte befinner mig. Och det kan ju också vara ett slags optimism - en optimism för att allt annat än min verklighet är rätt så trevligt och glittrande färgglatt - vilket i sin tur är ett optimistiskt synsätt på min egen pessimism.

Men så kommer ibland de där stunderna där gräset under mina fötter ruttnar, luktar illa och är obekvämt och där gräset på andra sidan är minst lika illa - säkert värre.

Jag får inte ge blod. Och sjuksköterskan som så glatt berättade denna restriktion för mig sade åt mig att berätta det för alla mina vänner - hur bra det var att mitt blod inte platsar i några andra vener än mina egna. "Hej, vänner - jag får inte ge blod om du någon gång råkar illa ut - bra va?!"

Jag får inte ge blod. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag får inte göra något så enkelt och så bra.

För att mina leder är kassa.

Jag har alltså mysiga kombinationer av kassa leder och avsaknad av hjälpinsats. Så råkar du illa ut kan jag inte ge dig blod och säkert inte lyfta dig heller.

Så nu berättar jag det här. Jag får inte ge blod, lite för att jag påstås behöva ha det för mig själv, och lite för att du inte ska behöva få mina apoteksprodukter i dig.

Nåja. Som den optimistiska pessimist jag är kan jag åtminstone dricka vin med mycket fog. Vilket smått komiskt och rätt så långsökt nog snarare blir en konsumtion av blod. Och med denna vetenskapliga slutledningsförmåga har vi alltså härlett att Jesus inte hade reumatism.

Men det är ju himla fint höstväder vi har.

Mitt hemliga jag

Ibland kan jag önska att jag hade några tatueringar. Eller kanske inte någon tatuering. Jag skulle tröttna för lätt. Men jag önskar att jag hade gjort något vilt med håret, kanske färgat det grönt. Eller kanske inte färgat. Men åtminstone tonat. Eller kanske spelat bas och varit med i ett hårdrocksband. Eller kanske hade en period då jag bara använde svarta kläder. Eller kanske köpt en skrotbil som mest dånar och stör. Eller kanske någon gång hade kastat ut en TV genom fönstret.

Men nej. Jag har fräknar på handen och tycker att det räcker som substitut till tatuering. En gång skulle jag tona håret mörkbrunt och det blev svart, det tyckte jag var metal - i ungefär en veckas tid innan det var brunt igen. Det instrument jag hanterar bäst är en blockflöjt (den lilla fjantpipiga) och jag försöker lära gitarr - helt i enlighet med boken. Som mest har jag haft perioder då jag inte använt vitt - för att det spiller jag bara på. Och jag har bara en cykel och inte ens en antydan till TV.

Idag var min gamla syo-konsulent inne som kund på sommarjobbet. Jag har gjort allt som hon för fem år sedan uppmanade mig att göra och jag fick en smärre ångestattack när hon frågade om mig. För henne verkar jag personifiera den duktiga flickan. Hon frågade, jag svarade. Jag pluggar det och det, funderar på att jobba med det och det. "Har du funderat på det här och här?" Jag har redan gjort praktik där. Hennes halländska jubel-åh gjorde mig nervös. Hon tipsade mig om att läsa mer språk. Jag berättade att jag kanske ska börja i höst. Hennes hallänska jubel-åh tog toner jag inte visste fanns.

Om jag ändå kunde bryta lite emot regelboken.

Den där tiden folk finner sig själva då, tänkte jag. Vad gjorde jag? Läste filosofi.
Jag kanske ska hoppa av universitetet. Om än bara för en kort stund. Men det ger förmodligen inte samma effekt att hoppa av efter man är klar med kandidaten. Och jag vill inte hoppa av - jag gillar ju att plugga.

Men jag har - som en sann student - åtminstone varit pank några gånger.

Och jag är fruktansvärt rastlös. Jag påbörjar ofta projekt som jag tänker ska utgöra någon form av mitt nya jag, men som mest slutar i att jag kan ungefär tio ackord. Och jag vet egentligen inte alls vad jag vill samtidigt som jag har uppskattningsvis 147 olika visioner om min framtid.

Men det kändes fel att berätta för min gamla syo.

Och jag gillar ju livet. Jag gillar så mycket. Och jag gillar mig själv. Som jag är.

Men jag kanske ska skaffa en liten dödskalletatuering åtminstone.

Har uppfattat att jag ibland uppfattas som smart (ibland som dum, jättedum), vilket vanligen är å det yttersta positivt. Ibland innebär det att jag tror mig uppehålla min smarthetsfasad bäst genom att anta en intellektuell tystnad, gärna med ett tillhörande smått lyft ögonbryn för att förtydliga min funderan - som inte alltid är befintlig.

Ibland funderar jag över varför målare och annat löst folk ska börja jobba vid tid usch-fy-och-skam-vad-gör-människor-uppe-nu-morgon. Särskilt idag då mitt alarm knappt hade hunnit ringa innan mitt hem hade belägrats av diverse tejp, spackel och annat-som-mitt-ordförråd-inte-är-stort-nog-att-presentera-vid-namn. Då händer det att jag svär tyst för mig själv, men väljer att - efter att målaren kallat mig vacker - finna en förklaring i att väggar såklart är mer mottagliga för färg och tapet tidigt på morgonen än andra tider på dygnet.

Fördelen med att vara akademiker är att man tillåts - och nästan förväntas - vara orimligt okunnig på andra områden. Jag tackar.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Fyller år imorgon. Jag fyller år imorgon. Blir ett år äldre och manas som i ett tvångsmässigt beteende att utvärdera min oerhörda ålderdom, vad jag har gjort och vad jag inte har gjort, om jag har gått mot att bli vis eller dum. Funderar på vad nästa år ska innebära - har inte den blekaste aning. Vet inte ens när jag börjar sommarjobba. Är helt lost. Har förmodligen påbörjat en stegrande senil demens. Det kommer väl i den här åldern. Inväntar  obligatoriskt släktkaffe där jag förväntas svara på om det är inte är dags att köpa hus, klämma ut diverse ungar och bli den där anonyma människan man redan vet allt om för att alla har levt hennes liv, ni vet hon som pluggade och drömde om det där och det där, men som sedan såklart prioriterade småstadsliv och bekvämlighet för att det är ju det man ska göra, ni vet, standard, mellanmjölk och i enlighet med förväntningar.

Måste väl börja uppskatta de där fikorna. Det blir ju så sällan nuförtiden.

Måste väl börja pensionsspara.

Får åka på charter en gång om året, jobba 9-17 på vardagar, alltid dricka lite för mycket på lördagar, spendera söndagen i trädgården, våndas över måndagen, amortera, åka på charter en gång om året, jobba 9-17 på vardagar, alltid dricka lite för mycket på lördagar, spendera söndagen i trädgården, våndas över måndagen, amortera.

Imorgon ska man alltså i enlighet med tradition fira att jag har kommit ett år längre bort från dagen då jag föddes där det som har åstadkommits således är ytterligare ett års existens, inte vad har gjort eller drömt om, utan bara att jag har varit ett år till.

Imorgon fyller jag år. Jag önskar mig såpbubblor och ett eget liv svårt att återberätta - alternativt möjligheten att leva i fortsatt förnekelse.

Oh, darling - var är jag?

Att ha en avsaknad av lokalsinne brukar jag vanligtvis tackla genom att ange mobilens gps som min bästa vän och räddare i nöden. Under ett dygn har jag varit i Bryssel, inte haft tillgång till internet över mobilen och gått vilse lika många gånger som jag varit utomhus själv.

Då finns det vissa klara fördelar med att vara en 23-årig (nåja, 22 år och 363 dagar-ig) tjej med kapacitet att le mot främlingar.

Jag börjar med en kvällspromenad. Är övertygad om att jag har hamnat i fel ände av stan - det visar sig att jag är två kvarter från hotellet. Min omåttligt självsäkra look till trots anar en man på andra sidan vägen oro och börjar - på franska - prata promenadstråk med mig. Jag hävdar vid min första engelska syl i vädret att jag bara ska gå rakt fram här, så är jag tillbaka. Han hävdar att jag ska svänga höger. Jag är skeptisk till hans råd, men mer skeptisk till mitt lokalsinne och lyder - misstänker att jag faktiskt hade rätt ändå. Är fortsatt vilse och hittar rätt först efter att ha frågat en kartbärande turist om vägen - genom att visa en mobilfotad bild av en byggnad i närheten av hotellet. Lokalsinnesbrist stimulerar det kreativa tänkandet.

Det blir morgon, lunch, eftermiddag och ledig tid. Jag vägleds bort för att bli visad kontor som anses fina och planerar därefter ta mig till turisthaken på egen hand - pfft, det är ju Bryssel, det är ju en liten stad, klart jag hittar!

Går vilse.

Är så pass erfaren som vilse att jag vet vilka personer som är bäst att fråga om vägen. Turister! De har kepsar, kartor, förståelse, all tid i världen och har med all sannolikhet precis varit på stället du letar efter.

Hittar britter. Folkgrupp som typiskt känns igen på sin karismatiska gul blend-hy, fascination för minsta antydan till sol, korta shorts och spontana oh, daaarling-utrop. Hittar tidernas bästa britter, de blir överlyckliga över att träffa någon annan från UK som därmed pratar rätt språk (är noga med att inte påpeka att jag är å det yttersta svensk med såväl Ä som Ö i mitt namn) och ger mig den väldigt funktionella vägbeskrivningen "straight ahead".

Strosar. Pratar genomskinlig låtsasfranska, märciiiii, bån-jour. Tappar uppfattningen om var jag är. Igen. Går på fortsatt upptäcktsfärd. Guidas lite hit och dit. Det börjar regna, jag strosar raka vägen in i första bästa butik - en sådan butik där kläderna är tillräckligt fula för att butiksägaren pratar om klädernas ursprung istället för dess utseende, en sådan butik där butiksägaren pratar om mitt beautifulla utseende istället för klädernas utseende. (Men såklart är inte det ett säljknep, utan den absoluta sanningen och jag gick därifrån utan ett enda nyinköpt plagg, men med Pretty Woman-temat sinnesmässigt spelandes (minus prostitutionsbiten)). Köper en våffla med alldeles för mycket Nutella och placerar delar av Nutellan på kavajen istället för i munnen - behöver bevisligen inte plocka alltför många vuxenpoäng. Promenerar iväg med min take-away-våffla och får höra Bon Apetit från okänd man i hörn - så himla trevligt tänker jag och svarar märciii lite sådär chickt.

Går vilse i jakten på en taxi. Frågar en tjej om vägen. Hon är också vilse och på väg åt samma håll. Jag smakar, som följd, på kombinationen att prata norska med en fransk tjej i Belgien och har sjukt trevligt på min upptäcktsfärd som blivit vår gemensamma. Hittar en taxi, inbillar mig att jag vinkar till mig den på ett typiskt käckt Carrie Bradshaw-sätt och ignorerar mig egentliga kunskap om att Carries desperata taxi-blick fortfarande ser rätt charmig ut, medan jag lämnar all charmighet därhän för att se desto mer desperat ut.

Säger vart jag ska på engelska i förhoppningen om att det är ett vanligt taximål. Killen vet inte vad jag pratar om och frågar om jag har någon adress. Jag vet inte vad han pratar om - men har i all min framförhållning och gå-vilse-erfarenhet även namnet på min destination uppskriven på franska på en post it-lapp. Blir osedvanligt lycklig över att jag kan överge mina fortsatta försök till lokalisering då killen känner igen det franska namnet. Börjar istället prata omåttligt mycket med taxichauffören och tycker mig vara en ovanligt bra representant för Sverige som tar tillfället i akt att stärka Sverigebilden genom att besvara hans fråga om det stämmer att svenska tjejer är snygga, genom att prompt hålla med. Måste ju absolut ha bidragit till att komma ett steg närmare Exportvisionen.

Flyger hemåt, hoppar på bussen, jämte mig sätter sig en studentfirande kille som frågar om jag besväras av att han dricker en cider. Nej, nej, svarar jag och tänker att han var åh, så artig! Inser en stund senare hur gammal han måste ha uppfattat mig som.

Vill genast åka tillbaka till Bryssel där man som 23-årig tjej med kapacitet att le mot främlingar uppskattas och förmodligen uppfattas som åtminstone lite ungdomlig.

Reviderad inställning

Hej Stockholm,

Jag vet att jag var oschysst mot dig. Jag fokuserade på dina negativa egenskaper, förstorade upp dem och övertygade sedan mig själv om att din kisslukt, din lämmeltågskollektivism och ditt arroganta sätt var det enda du var.

Helt plötsligt började du trots din storlek och trots dina mängder avgaser dofta hägg, syrén och nyklippt gräs. Mitt i stan. Helt plötsligt började du visa enskilda parkbänkar och ett utbud för personer och inte för grupper. Mitt i stan. Helt plötsligt började du omfamna mig med drömmar om framtiden och insikter om nuet och vad som kan vara. Mitt i stan.

Och vad som började som bråk har gått över till någon form av kärlek. Förlåt att jag dömde dig för snabbt.

Jag är ju så gott som göteborgare, det ska ligga i min geografiska natur att ogilla dig och prata om bästkusten som den på Sveriges västra sida - och missta mig inte, jag gillar Göteborg, jag skrattar åt ordvitsar och tycker att det är pinsamt charmigt med Feskekörkan. Men du är himla mysig, du med. Märkligt nog, du är ju så pass stor och ändå så omfamnande. Och missta mig inte, jag tycker att tåg ovanför marken är betydligt behagligare än de under. Och jag irriteras fortfarande omåttligt över ditt tuttifruttisystem där man ska kunna blå, röd, grön och övriga regnbågens färger för att kunna ta sig från plats A till plats B. Och kom igen, 80 kronor för en lunchsallad?

Men jag tycker om ditt tempo, hur du liksom springer mot framtiden, mot allt som går att uppleva. Och jag tycker om din bredd, att jag kan göra vad som helst, träffa vem som helst och vara hur som helst med dig.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag kom att tycka om dig, nästan som över en natt. Och det värsta är att jag tycker mer och mer om dig för varje morgon, varje dag och varje kväll som går. Jag är ju så gott som göteborgare. Jag är skriven Lundabo. Jag imiterar Oslodialekten bättre än stockholmskan. Jag är småstadsuppfostrad. Skärgården finns fortfarande i bestämd form singular i närheten av Göteborg. Men du är himla trevlig du med. Det kan nog bli något mer av det här.

Tack för att du ansträngde dig för att motbevisa min första inställning,
Johanna 

Den som inte tar bort luddet ska dö

Som en smidig lösning på ett enterminsboende tyckte jag att det möblerade och kollektivaktiga huset lite söder om Stockholm skulle vara tidernas lösning. Och jo, det är det. Väl.

Men igår fick jag min första lapp.

I en behagligt omfamnande dimma har jag tänkt att jag varit kollektivboendeexperten i huset. I mitt huvud har jag målat upp mig själv som trevlig, ordningsam, lätt att prata med och fruktansvärt ödmjuk. Jag har ju trots allt bott i en tvåa med tre andra och tidvis bott två på 22 kvm. Som Mozart är med toner är jag med delat boende. Trodde jag.

Tills jag smärtsamt vaknade upp när den två lappar långa lappen smälldes upp med en magnet på kylskåpet (i vilket jag med enorm självinsikt kan erkänna att jag tar alldeles för mycket utrymme i).

Lappen förtäljer hur "man" (för övrigt ett kollektiv med enbart tjejer) ställer in väldigt många "stora grejor" i diskmaskinen, vilka man skulle kunna diska för hand istället. Tja, "man" är utan tvekan enbart jag som bara timmen innan lappen hade egoboostat mig själv med att laga storkok i annan form än färdiga köttbullar. 

Bevisligen efterfrågas mina diska-för-hand-kunskaper som i enlighet med begäran ska verkställas. Kollektivet står inför en månad av flottfläckar, läppstiftsmärken och spagettirester. Jag ska å det yttersta bråka som en sann svensk. 

Kära omvärld, kära media,

När Margareta Winberg från Sundbyberg går på middag råkar jag nästan kyssa en sydamerikansk minister på munnen lite så där omåttligt olämpligt. Omåttligt olämpligt lär jag mig aldrig vilka länder som kysser två gånger och vilka länder som kysser tre gånger, varpå jag fortsätter en extra gång. Typiskt. Passande nog verkar den kvinnliga ministern skämmas minst lika mycket som mig.

När media pratar om Maggans klädval sitter jag i Riksdagen och storlipar - om än diskret - till en barnkör som sjunger att de är blommor. Tacksamt nog är mina tårar i kungligt sällskap (bokstavligen talat - då ryktet säger att kungen som satt några rader framför mig även han passade på att vattna sina kinder i samband med ungarnas bisarrt korrekta toner). 

När media pratar om inbjudningar sitter jag och lyssnar på det 20 minuter långa talet Kinas premiärminister håller - utan översättning. 

När media gör annat, dansar folk samba på borden.

När media pratar om en tidigare ambassadör i Brasilien, får jag berätta för ett annat sydamerikanskt lands ambassadör att jag förstår "un poco", sedan tar min spanska kommunikation slut och jag går och letar rätt på några kakor.

När media dyker upp i Riksdagen råkar jag springa rakt in i en journalist som står och pratar framför en kamera med en stor TV-logga fastklistrad på sidan. Jag får bevis på att säkerhetsvakter kan skratta under arbetstid.

Min praktiktermin är rätt häftig.

Om jag blundar riktigt hårt

Om jag blundar riktigt hårt kanske snön utanför fönstret försvinner. Om jag blundar riktigt hårt kanske känslan av kyla försvinner.Om jag blundar riktigt hårt kanske verkligheten försvinner. Om jag blundar riktigt hårt kanske känslan av att ha blivit knuffad ut för ett stup försvinner. Om jag blundar riktigt hårt kanske jag kan hitta rätt.

Om två månader fyller jag år och tar, om allt går som det ska, dessutom en universitetsexamen. Jag vill önska mig ballonger, såpbubblor, jordgubbstårta, fräknar, skrapsår på knäna och dagar barfota i gräset. Jag vill glömma bort känslan av att vara mer vilse än någonsin.

För jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vart jag ska, hur jag tar mig dit, varför jag ska någonstans alls och snart har jag glömt bort hur jag stavar mitt eget namn.

Just nu känns mina studier som en mysig skogsstig som slutligen har börjat blotta slutdestinationen i ett gigantiskt stup som jag alldeles strax kommer att knuffas ut för. 

Och jag önskar bara att jag visste att eller var jag ska sikta på att landa.

Om jag blundar riktigt hårt kanske stupet försvinner.

Inspiration

Våren 2008 tog jag studenten och lämnade mitt då mest intensiva år bakom mig. Den följande hösten spenderades i Oslo för att jobba och kom att bli en av mina lugnaste terminer där flexibla arbetstider erbjöd oerhört mycket utrymme för serietittande. Efter ett visst mått av uttråkning kom kommande vår att kompensera för det jag inte hade gjort under hösten. Jag blev distriktets valledare för EP-valet, jobbade extra, pluggade min första kurs vid universitetet - vilket jag hade en 90 minuters enkel resväg till - och skulle därtill lära mig spela gitarr.

Just gitarrspelandet kom aldrig till grundbokens sista sida och mitt gitarrmusikaliska register sträcker sig inte så mycket längre än till Idas sommarvisa, Talkin' about a revolution och Only you - låtar jag gärna kompar med några "oj", "ah" och "typiskt". Min egentliga gitarrplan var självfallet en erövring av alla världens lägereldar. Tacksamt, i detta avseende, har jag inte så många vänner som hänger regelbundet vid just lägereldar, så denna tes har aldrig behövt motbevisas. Men kvarstår gör att jag vill. 

Jag vill spela gitarr på sommaren. Jag vill kunna - åtminstone lite - konkurrera med musikaliska underbarn till släktingar (de väljer fortfarande alltid samma kassa låtar på släktmiddagarna).

Och jag vill spela gitarr på sommarkvällarna. 

Jag vill ha sommarkvällar. Jag vill ha sommarklänningen med luftig kjol och bara en enkel filt som skydd mot den svala sommarnatten. 

Jag vill cykla till stranden med en picknickkorg på pakethållaren.

Jag vill möta våren på ett cafés uteservering med en kaffe i ena handen och en bok i den andra.

Jag vill ha fräknar i ansiktet.

Jag vill ha höga klackar på färgglada skor.

Jag vill sitta på en filt under de blommande magnoliorna i Lundagård.

Jag vill ha ett trädgårdsland, tillräckligt stort för att rymma många olika blommor, tillräckligt litet för att jag ska kunna ha hand om det.

Jag vill komma hem och få sätta nyplockade blommor i en vas.

Jag vill ha ett rum fyllt med böcker, gamla böcker och nya böcker, från tak till golv, vägg till vägg.

Jag vill plugga mer.

Jag vill ha ett drömjobb. Veta vilket min drömjobb är.

Jag vill veta vad jag vill. Ha en plan.

Jag vill vara spontan.

Jag vill starta ett företag. 

Jag vill lära mig franska i Frankrike.

Jag vill skriva en bok.

Jag vill ha en sandstrand, smaken av havssalt på läpparna, doften av värme och känslan av sand mellan tårna.

Jag vill.

Den 29 mars

I stjärnorna står det vi skrivit,
tillsammans för alltid ändå

Det gör fortfarande lika ont som alltid. Som ett knivhugg av känslor som tar sig rakt in, får dig att tappa luften, tappa orienteringen och tvivla på allt du någonsin har trott på. Idag skulle min mormor, min Omma, ha fyllt 95 år, en ålder få förunnat att nå, en ålder få kanske faktiskt vill nå, då det kan innebära en vardag fylld med krämpor och svårigheter. Och jag önskar inte att min Omma fick en högre ålder, men jag saknar henne och jag önskar, om än egoistiskt, att jag hade kunnat få mer tid med henne. 

Den 29 mars var dagen då en av de människor som har betytt och alltid kommer att betyda mest för mig föddes. Det kommer alltid vara en fin dag. 

Citat inledningsvis från Henrik Åbergs "Du är alltid en del utav mig"